De senaste måderna har jag umgåtts väldigt mycket med killar. Inte för att jag aktiv försökt att göra det men det har blivit så i skolan. Något jag har insett att alla killar jag känner är inte ens hälften så stressade som varenda tjej jag känner.

 

Själv stressar jag lätt upp mig och är perfektionist och stressat över minst lilla som händer i skolan. Killarna jag umgås med är mycket mera avslappnande. De säger att det löser sig. De tycker inte det gör något om någon rapport blir sen. Det är de som svarar "Va hoppa av KTH vad snackar du om" när man säger att man inte orkar med. Liksom noll igenkänningsfaktor.

 

Och det är så intressant att se hur de ser på livet och skolan när de ser det så annorlunda. Och det har varit så befriande på något sätt. Att se att det går att se att man kan ha ett annat förhållningssätt till skolan. Att det liksom löser sig. Vi har femtielva saker att göra men det löser sig. Det är inte hela världen. Det hjälper inte att stressa upp sig över allt för det kommer nya saker. Så fixa det man kan gör någonting åt så länge och bry sig inte om resten.

 

Så jag har faktiskt börja ändra min syn på skolan. Till lite mera att det löser sig. Kommer nog aldrig bli så avslappnande som dem (Jag är den som har koll på inlämningar och vad vi gör). Men lite mera balans.Liksom min planeringsförmåga men deras förhållningssätt. Att det helt enkelt löser sig.

 

Hittills har det hjälpt mig en hel del nu när jag har en oändligt lång att göra lista.Men det löser sig. Ska börja skriva lite på ett projekt som ska in på tisdag. Och det blir nog bra.Eller inte. Men jag ska försöka fixa det viktigaste och stryka det som är mindre viktigt. Lite träning, te och kaffe på detta så ska det nog lösa sig!