I går körde jag nog lite av en fixar dag. Ni vet göra saker man borde gjort för längesedan men skjutit på. Så städat pluggat och sånt. Och gjort typ 10 inlägg på bloggen för att jag hade tråkigt.... Att bara göra sånt ät tråkigt me nbra att få gjort. Och sen är packningen i princip klar också. Idag ska jag nog försöka röra på mig och ut och springa! liksom kom igen Anna. Men det är bara så jobbigt när man Alltid är trött. No matter what så har man egentligen ingen energi. Har precis sovit i 7 timmar vaknat upp av mig själv legat i sängen tills nu och skulle gladligen lägga mig ner och halvsova på sängen igen.

 

Kollade precis i genom gamla bilder - vad dålig jag var. Går inte att jämföra verkligen. Men gud vilken lust att fota jag får när man verkligen kan se hur mycket bättre jag faktiskt har blivit. Jag borde verkligen ta fram kameran oftare än vad jag gör!Jag älskar det men så mycket annat kommer hela tiden i vägen. Men skärpning nu!
Random häst jag fotade för nått år sedan

 

Var i stallet i dag igen :) Och asså kändes så bra!! Nu har man liksom fått till det där liksom början :) Nu är det dags att börja arbeta seriöst ^^ Högern och böja ska stå högt på listan ^^

Och asså när man väl föår honom lugn och koncentrerad är han riktigt duktig! I början fjantade han sig mycket och var rädd för typ allt.. Men sista varvet kunde jag galoppera förbi allt "läskigt" på ena sidan utan att han reagerade! Kände mig stolt över honom då ^^ Så gud vad taggad jag är på att arbeta! :D Vill bara dit och köra på :)

 

Idag blev det stallet med Lillen. Och ska jag vara ärlig - första gången ja gred honom efter Ronja dog... Av någon konstig anledning var det jätte lätt att släpa sig till Peppe. Ja det var svårt at tse hennes tomam box men att rida honom var enkelt. Visst jag funderade på att sluta med hästar. För allting kändes bara så tomt och meningslöst. Fick nog lite lust tillbaka när det började gå bättre med Peppe. Men att släpa sig till Lillen var en helt annan historia. Kankse för att han betyder så mycket för mig. Känner kankse lite dåligt samvete... Vet faktiskt inte. Men idag kändes allt mycket bättre. Det var faktiskt kul. Kul. Längesedan jag tyckte någonting med hästar var kul. Så kankse det komemr lösa sig på något vis ändå. Även om jag aldrig kommer glömma min finaste <3 så kan jag faktiskt älska andra hästar utan dåligt samvete.

 

Och Lillen var på sitt tönt humör när vi red ut. Det blåste. Och när det blåser är ALLT farligt. Så han var rädd för ALLT under hela ridturen... Men på något sätt var det det roligaste jag haft på länge. Inget slår Lillens långa härliga galopp <3 Men annars så var han sig själv. Vanliga fina lillen <3

 

 

 

 

Aldrig mer. Jag hatar de orden så otroligt mycket. Går inte att beskriva hur jag kände när jag var tvungen att gå från boxen. Jag vände mig om och hon hade mulen mot gallret. Klappade henne på mulen en sisia gång medan jag sa att sista farväl. För att gå där ifrån och aldrig se henne mer. Aldrig.

 

Man försöker ju tänka på alla bra stunderna. För de fanns det många av. Och jag vet att det var rätt det som hände. Men jag har förlorat min bästa vän. Så jag förlorade en bit av mig själv som aldrig kommer att komma tillbaka. Aldrig. Vet inte hur jag ska kunna åka til lstallet och se hennes tomam box. Box nummer 18. 18 som blev mitt turnummer. Box 18 mitt i stallet rakt fram. Kan inte ens räkna antalet jag suttit i den boxen.  Nu då? Vad finns kvar annat än ett hål i mitt hjärta. Ett hål som ingen annan än du någonsin kommer att fylla.

 

Du var mer än en häst för mig. Du var min bästa vän. Vila i frid nu älskling <3

 

Kommer aldrig att glömma dig <3 Du kommer alltid vara det finaste jag vet <3